Haha, det här gick åt pipsvängen.

Idag blir heller ett långt inlägg. Jag skall försöka gå och lägga mig tidigt, kommer säkert misslyckas men ändå. 

 

Melindas begravningsdatum är satt. Fan det är verkligen sant. Jag orkar inte tro att det är sant. Jag vill inte tro att du är borta. Snälla, kom tillbaks. 

Jag skall någon natt när jag kan tänka tillräckligt analysera mina tankar angående Melinda och allt och skriva det här. Men inte nu.

 

Utvecklingssamtalet idag. YES. Han är nöjd. Han är nöjd med vad jag presterar. Han berömer mig. VAFAN, han berömer mig faktiskt. Han berömde mig mycket dessutom. Han var stolt över vad jag åstadkommit och han berömde mina betyg och min kämparstyrka. Han intresserade sig i mina mål och i vad jag tyckte. Det gick riktigt bra. Jag är stolt över mig själv för mina omdömen. Jag är stolt att min mentor tycker jag är duktig. Jag är stolt för att jag skall få en gymnasiemattebok. Jag är stolt för att jag skall bli bättre. 

 

Min mamma. Jag älskar min mamma. Hon är alltid där och pratar och berättar. Hon är alltid där och tycker om mig och älskar mig. Hon är alltid där och nöjd och stolt över mig. Det är underbart. 

 

Att prata inför en grupp med kanske 15 personer som du aldrig träffat innan som bara är där för att se det du visar upp är en aning creepy. Framförallt när du skall visa runt dem och berätta om vad som är vad och försöka vara positiv samtidigt som man är förklarande. Så fungerade den första delen av det öppna huset på skolan. Jag blev lämnad med en stor grupp folk att visa runt hela skolan och berätta om den för dem. Det var stelt. Ingen stälde frågor. Men det blev bättre efterhand. Sedan så lät jag dem gå iväg för sig själva istället och då mötte jag en annan familj. Jag storgillade dem. Allt var halvstelt i början men sedan funkade det. Vi skämtade och var glada. 

Den typen av självförtroende har Jonna hjälp mig med sjukt mycket. 

Det har bara gått en dag sedan jag skrev senast. Det känns som om det gått två veckor. 

 

Hon är död Bella, hon är död. Nej. Det får inte vara sant. Hon kan inte vara död. Hon mådde ju bättre? VARFÖR. VARFÖR FANNS JAG INTE DÄR? FANHELVET. 

 

Ungefär så tänkte jag när jag fick reda på att Melinda hade tagit livet av sig. Hon är alltså död. Är det säkert? Ja. Jag kan inte förstå det. Igårkväll fick jag reda på det. Jag har som jag skrev svårt med känslor. Med det kändes. Som om någon sköt mig i magen. Men just då kunde jag inte gråta. Jag var tvungen att hålla tårarna tillbaka, för jag  klarade inte av att berätta för mamma då. 

 

Känslan av att veta att en person du träffat har dött är konstig. Att föreställa sig att hon är borta. Att du aldrig skall få se något som har med henne att göra igen. Det kan man inte förstå. 

 

Det gick bra att hålla sig samman tills jag skulle sova. Då brast det totalt. Jag slet tag i mobilen och letade fram hennes kik och skrev. Skrev att hon fick vara borta, att det inte fick vara sant. För det får det inte. Det får inte vara sant.

 

Jag vaknade av att ha gråtit mig till sömns. Jag visste att det bara fanns ett val och det var att hålla sig samman. Folk brydde sig om mig. Louise bekglade, Dennis frågade återigen vad som hänt. Alex verkade inte veta något. Sedan på svenskan efter lunch var jag trött och ville verkligen inte jobba. Jag tog upp Melindas blogg. Där fanns allting, där fanns hon. Så nära, men så långt borta. Louise satt brevid mig. Hon försökte säga snälla saker, men det var svårt. Hon visste inte heller hur hon skulle hantera det. Men resten av dagen var lugn. Jag låtsades må bra och det funkade. Som sagt, jag är bra på att dölja mina känslor, även för mig själv. Jag skall skriva mera om Melinda och hennes dödsfall någon annan dag, någon dag när jag har tid. 

 

Jag fick min regnbågsperuk igår. Vi hämtade den på ica efter att jag fått reda på Melindas dödsfall, vilket var svårt. Att blir glad samtidigt som att man var trasig. 

 

Men peruken bars i skolan idag och folk var förvånade. Men jag fick positiv respons. Vilket betyder sjukt mycket. Folk gillade vad jag hade på mig och hur jag var. 

 

Jonna har gjort mig självsäkrare och mindre rädd för att prata har jag insett. Jag älskar det. 

 

Men nej, nu kan jag inte skriva mer. Kanske skriver efter tolv redan eller så får det vänta tills imorgon. Godnatt mina vänner. Ni är betydelsefulla, glöm ej det. 

Läppglans för 10 spänn är inte bra, inte från Tgr. Men det duger för mina lila ögonskuggsläppar. 

 

När ironiskt nog sitter med musik i öronen och försöker stänga sig ute från världen. Jag vet att det inte hjälper och jag vet att musik nog är den där platsen jag flyr till när jag inte vill höra orden eller när jag inte vill känna av tystnaden. Det är hemskt hur ett bråk kan vara mindre otrevligt att lyssna på än vad det är att lyssna på tystnad. Den där tystnaden med en spänning i luften. Där man känner ilskan strömma i tysthet och man bara väntar på att det skall bli till ord. 

 

Jag undrar ofta hur jag kommer påverkas av det som hänt. Om jag kommer ha vanliga problem med att binda mig och vara orolig för att samma sak skall hända eller att jag kommer gå in i väggen om några år när jag känner mig hopplös för att allting är förstört. Jag har en låt på min spotifylista (den listan som jag lyssnar på om jag lyssnar. Tror det är 43 låtar vararv jag säkert hoppar över säkert tio av dem då jag inte vill lyssna på dem), den låten heter "Nevert grow up" och är skriven och framförd av Taylor Swift. Efter att ha lyssnat på den säkert 100 gånger under ett år så kommer jag ihåg delar av låten, vissa meningar men inte ens en vers. Men hon sjunger i vilket fall om att man skall komma ihåg hur enkelt det var när man var liten och att man inte skall skynda sig att växa upp. Jag upplever mig själv som inte liten, eller vad man skall säga. Det gör alltså att jag tänker tillbaka. For sure, 15 år är inte mycket. Men de senaste fyra åren känns längre. Det känns som om hela min barndom slets upp. Som att jag var 7 när det hände och allt framför det bara är skumt (mörkt). Det är ett stort svart plank. Det känns som om att ifall jag tänker tillbaka på händelser mellan 7 och 11 års ålder kommer jag ihåg vissa saker, saker i skolan eller saker som jag och mamma gjorde. Men inte mitt liv i stora hela. Det är inte på det där sättet att jag inte minns för det var ointressant. Det var för att alla lyckliga tankar finns bakom det där svarta planket. Jag ser inte var det tar slut, någonstans. Men jag vet att någonting finns där bakom, inte bara någonting utan allt det som var positivit från att jag var 7 till 11. Jag kommer ihåg hur jag låg den där kvällen i sängen på kontoret och grät. Jag grät oavbrutet. Jag var för fan elva år. Elva år och så mycket förstörs i bara ett slag. Då förstod jag inte vad som hänt. Jag förstod att mamma var ledsen och att pappa skulle försvinna. SKILJA SIG. Det var det enda som fanns i mitt huvud. Samtidigt som jag förstod att det var fel det som hade hänt kunde jag fortfarande inte förstå att han skulle försvinna. Nu gjorde han inte det, på grund utav mig. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit om jag låtit honom försvinna. Hade jag varit lika förstörd inombords som jag nog är, om jag hade tagit reda på det om han hade försvunnit? Hade jag och mamma haft det bra? Hade vi bott i en två på samma ställe som nu eller hade det varit helt miserabelt? 

 

Jag hör orden, samma ord varje gång. Jag hoppas det skall bli bra. Men jag vet att det inte är så. Det kommer inte att bli bra. 

 

Så jag vill nog skynda mig att växa upp för att slippa det här. Men jag vill inte lämna min mamma här. 

 

Jag tror jag skall lägga mig på sängen och lyssna på musik (HAHA) och försöka drömma mig bort. Jösses. Jag låter som vilken annan tonåring som mår så jävla dåligt över livet och allt suger och tar till musik för att få det bra. Skillnaden är att jag inte låter mig må dåligt egentligen. Detta är nog bara fake, tror jag. Skulle jag ha någonstans att ta vägen varje gång det blev såhär så hade jag inte "mått dåligt" på samma sätt. Det hade funnits där bakom det andra planket. Känsloplanket och minnesplanket. 

 

Förresten så hände en bra sak idag, mitt no-prov blev flyttat till på onsdag. En lättnad föll. En stress försvann. 

 

Undra om jag kommer visa detta för någon. Haha. Folk kommer tro att enda andledningen till att visa det är för att få empati och att folk skall tycka synd om mig. 

 

Det är 66 dagar kvar till sommarlovet nu. Ganska otroligt faktiskt. Snart är även åttan över och nian närmar sig med stormsteg. Jag är rädd för att misslyckas samtidigt som att jag vill kämpa. Jag vill få bra betyg men jag är rädd att jag skall gå in i väggen för att jag hoppas för mycket. För, jag har ingen plan B. Plan A skall ske. IB skall det bli. Haha, IB. Kan inte ens uttala International Baccalaureate (som jag var tvungen för att google för att se så att jag stavade rätt. Men som Pierre skrev på min omdömen, jag skall tro på mig själv. Jag var förvånad att han skrev det. Jag vet ju varför, alla lektioner där jag suttit och sagt att jag inte kan tänka eller att jag är osmart. Han har varje gång sagt att det inte är så och liksom, fått mig till att ta det mer skämt än vad själv tänkte det från början. När jag läste det han skrev på omdömet blev jag glad och förvånad. Jag blev glad att han brydde sig så pass mycket att komma ihåg det. 

 

Folk säger alltid att det är så bra att jag är mig själv. For sure, för dem så ser det ut som att jag är mig själv. Men egentligen så har jag ingen aning vem jag är själv. "Åh du har din EGEN still och du vågar se ut som du VILL", men liksom, nej. Jag vet ärligt inte vad som är jag eller vad som jag själv är mest nöjd med. Ena dagen är jag helt bestämd på att aldrig ha på mig något annat än scenekläder nästa dag ser jag ut som en hipster. Varför kan jag inte hitta en stil som jag trivs mer än vad jag gör med en annan? Eller rättare sagt, varför kan jag inte hitta mig själv?

 

Folk tror jag har hittat mig själv, men icke. När jag tänker på mig själv är jag ett stort blurr. Jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte hur min drömpartner skall vara, jag vet inte hur jag jag vill se ut, jag vet inte om något av det jag vill skall hända någonsin kommer hända, vad jag har för personlighet, vad jag gillar för något osv. Hur skall jag göra för att ta reda på detta? För när jag är som säkrast så är det bara något tillfälligt. Jag vet att jag kommer växa upp och hitta mig själv, men hur kan folk redan veta så mycket? Är skillnaden att jag har högre krav så att det är däför jag inte kan fastna för simpla saker som min omgivning fastar för? Eller vad är det?

 

Musik. Musik är trevligt att lyssna på ibland och somna till lite sådär. Men jag är inget överdrivet fan av det. Det är också en sådan sak som jag inbillar mig att jag tycker om, men som jag egentligen inte gör från början. Jag skapar behover av att lyssna på musik. Jag skapar behovet av att ha tumblr. Jag älskar tumblr och alla bilder där men jag tycker inte om det av den andledningen att det gör mig förvirrad. Det får mig att tänka ännu mer på vem jag är och varför jag inte vet det. Samtidigt som jag kan älska "quality" blogs så älskar jag naturtumblrs och matta pastelliga tumblrs. VARFÖR VET JAG INGENTING OM MIG SJÄLV? Hur skall jag kunna låta någon annan komma nära mig och lära känna mig när jag själv inte vet vem jag är? Om det enda jag kan se mig själv som är ett stort blurr hur ser då andra mig? 

 

Påtal om att låta någon komma nära. Haha. Den enda jag någonsin låtit komma när är min mamma. Det låter löjligt och helt knasigt men grejen är den att vi är sjukt lika. Vi har samma egenskaper och samma personlighet.  Jag har inte hittat någon som uppfyller mina "krav" mera än min mamma. Hon är som den bästa vän som alla har, men som jag aldrig hittat. Jag har inbillat mig att jag velat ha en och att det är mig det är fel på. Men egentligen. Jag vill hitta en person som påminner om mig men som ändå inte är en kopia. Jag vill hitta den där personen som inte vet vem den är, som inte har ett socialt umgänge utanför skolan för fem öre och den som är lika vilsen och osocial som jag är. Med vilsen menar jag inte att jag är vilsen i min själ utan att jag är vilsen var det gäller att hitta mig själv. Jag vill hitta den där människan som inte vet vad den vill men som ändå är sjukt målinriktad. 

 

Min mamma är min bästa vän, för hon har mycket av det jag söker. Men jag skulle vilja hitta en annan människa som har det. En människa som inte har format mig till den jag är utan som har blivit formad så av någon annan. 

 

Bilder med någon text som säger ungefär att den som skrattar mest är den som mår sämst. Jag träffas alltid av dem bilderna eftersom jag är alltid den som är "gladast". Egentligen tror jag inte att jag är genuint glad. Jag tror jag har lärt mig att vara glad och tro på det själv. För jag känner ingenting. Jag känner inte glädje på det viset, på det där viset så det strålar genom kroppen. Eller sorg på det viset att man kan gråta i timmar. Jag slutade känna det. Det är väl därför som jag byggt upp en vägg av låtsaskänslor som jag inte ens själv kan ta mig innanför. Jag är dessutom rädd för att göra det. För vad gömmer sig där? Gömmer det sig en självdestruktiv fjortonåring? Gömmer det sig någon som vill göra något med sitt liv som jag inte nu vill och som skulle förstöra mina planer? Det vet jag inte. Jag är rädd för att ta reda på det. Fast okej, det är nog bara en ursäkt så att jag slipper erkänna att jag inte kan.

 

Jag har ett sjukt skumt minne. Jag har enda sedan jag var liten velat lära mig låttexter. Det är liksom det alla vill och kan, right? Men jag kan inte det. Det gör mig arg, ledsen och förundrad. Jag kan inte ens hela Blinka lilla stjärna. Jag tänker på en låt och "sjunger" någon mening (max) från låten men sedan blir det bara tomt. Som att jag aldrig hört låten innan. Alla kan sjunga på låtar, alla utom jag. Varför kan jag inte det? Vad är fel på mitt minne? Det är samma sak som att jag inte kan komma ihåg exakt vad folk har sagt, citat eller handlingar. Även att jag vill och bryr mig. Det är sjukt skumt.

 

Nej, nu måste jag sova. Har sjukt mycket mer jag vill skriva, men klockan är tre. Skolan börjar halv nio och slutar kvart över tolv. Mot sängen för att ligga och lyssna på musik och återgå till att vara förvirrad och inte ha en aning om vad jag vill eller vem jag är.

 

Juste, natten är den gång på dygnet när jag är mest kreativ och tänker mest. På dagarna kan jag inte tänka speciellt extramycket, bara normalt. På nätterna räcker inte alla ord i världen till för att beskriva mina känslor och min värld. Hm. 

 

Bella

 

Jomen hej. 

 

Välkommen till min plats här.

 

Bloggar har aldrig varit något jag har varit bra på, men kände för att ge det ett försök. Idag den åttonde april så är det 66 dagar kvar till sommarlovet infinner sig. Jag tänkte under dem 66 dagarna försöka berätta något här, varje dag. Kanske mycket, kanske lite. Men något.

 

En design och sådant kommer att komma någon dag.

 

Juste, vill bara påpeka att det kommer skrivas tankar och vettiga saker, men även ovettigt. Som saker jag vill köpa eller annan meningslös goja.

 

Puss darlings.

Bella