Läppglans för 10 spänn är inte bra, inte från Tgr. Men det duger för mina lila ögonskuggsläppar. 

 

När ironiskt nog sitter med musik i öronen och försöker stänga sig ute från världen. Jag vet att det inte hjälper och jag vet att musik nog är den där platsen jag flyr till när jag inte vill höra orden eller när jag inte vill känna av tystnaden. Det är hemskt hur ett bråk kan vara mindre otrevligt att lyssna på än vad det är att lyssna på tystnad. Den där tystnaden med en spänning i luften. Där man känner ilskan strömma i tysthet och man bara väntar på att det skall bli till ord. 

 

Jag undrar ofta hur jag kommer påverkas av det som hänt. Om jag kommer ha vanliga problem med att binda mig och vara orolig för att samma sak skall hända eller att jag kommer gå in i väggen om några år när jag känner mig hopplös för att allting är förstört. Jag har en låt på min spotifylista (den listan som jag lyssnar på om jag lyssnar. Tror det är 43 låtar vararv jag säkert hoppar över säkert tio av dem då jag inte vill lyssna på dem), den låten heter "Nevert grow up" och är skriven och framförd av Taylor Swift. Efter att ha lyssnat på den säkert 100 gånger under ett år så kommer jag ihåg delar av låten, vissa meningar men inte ens en vers. Men hon sjunger i vilket fall om att man skall komma ihåg hur enkelt det var när man var liten och att man inte skall skynda sig att växa upp. Jag upplever mig själv som inte liten, eller vad man skall säga. Det gör alltså att jag tänker tillbaka. For sure, 15 år är inte mycket. Men de senaste fyra åren känns längre. Det känns som om hela min barndom slets upp. Som att jag var 7 när det hände och allt framför det bara är skumt (mörkt). Det är ett stort svart plank. Det känns som om att ifall jag tänker tillbaka på händelser mellan 7 och 11 års ålder kommer jag ihåg vissa saker, saker i skolan eller saker som jag och mamma gjorde. Men inte mitt liv i stora hela. Det är inte på det där sättet att jag inte minns för det var ointressant. Det var för att alla lyckliga tankar finns bakom det där svarta planket. Jag ser inte var det tar slut, någonstans. Men jag vet att någonting finns där bakom, inte bara någonting utan allt det som var positivit från att jag var 7 till 11. Jag kommer ihåg hur jag låg den där kvällen i sängen på kontoret och grät. Jag grät oavbrutet. Jag var för fan elva år. Elva år och så mycket förstörs i bara ett slag. Då förstod jag inte vad som hänt. Jag förstod att mamma var ledsen och att pappa skulle försvinna. SKILJA SIG. Det var det enda som fanns i mitt huvud. Samtidigt som jag förstod att det var fel det som hade hänt kunde jag fortfarande inte förstå att han skulle försvinna. Nu gjorde han inte det, på grund utav mig. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit om jag låtit honom försvinna. Hade jag varit lika förstörd inombords som jag nog är, om jag hade tagit reda på det om han hade försvunnit? Hade jag och mamma haft det bra? Hade vi bott i en två på samma ställe som nu eller hade det varit helt miserabelt? 

 

Jag hör orden, samma ord varje gång. Jag hoppas det skall bli bra. Men jag vet att det inte är så. Det kommer inte att bli bra. 

 

Så jag vill nog skynda mig att växa upp för att slippa det här. Men jag vill inte lämna min mamma här. 

 

Jag tror jag skall lägga mig på sängen och lyssna på musik (HAHA) och försöka drömma mig bort. Jösses. Jag låter som vilken annan tonåring som mår så jävla dåligt över livet och allt suger och tar till musik för att få det bra. Skillnaden är att jag inte låter mig må dåligt egentligen. Detta är nog bara fake, tror jag. Skulle jag ha någonstans att ta vägen varje gång det blev såhär så hade jag inte "mått dåligt" på samma sätt. Det hade funnits där bakom det andra planket. Känsloplanket och minnesplanket. 

 

Förresten så hände en bra sak idag, mitt no-prov blev flyttat till på onsdag. En lättnad föll. En stress försvann. 

 

Undra om jag kommer visa detta för någon. Haha. Folk kommer tro att enda andledningen till att visa det är för att få empati och att folk skall tycka synd om mig.